Trolldraget

HISTORIER

Jaha, så var det dags för säsongens första dragtävling, Trolldraget i Tiveden. Efter alla motgångar så stod jag där med ett till två tredjedelar nytt och oprövat tre-spann - kvar var endast ledarhunden Tarrow. Ayla har hastigt lämnat oss för andra jaktmarker. Atlas fick kalkavlagringar i höfterna och blev pensionerad.

På mammas plats i spannet fanns nu Alylas Broud medan Atlas ersatts av Dejomas Durc. Två söner som Tarrow haft fullt "sjå" att hålla på mattan. Hur skulle detta gå? Skulle ungdomarna "palla" för det psykiska trycket vid startplatsen? Ett sextiotal ekipage var anmälda till trespannsklassen, vilket skulle innebära ca 180 vrålande hundar ut till start. Tankarna korsades i förarens huvud mellan den tröga dieselbussen segade sig uppför Tivedens branter. Från höjderna kunde man se blänket i de svarta djupen - källsjöarna därnere.

Lördagen började bra, med ett kallt piskande regn ackompangerat av dånande stormbyar, vilket fick tältduken att se ut som en Andreisk luftballong för att sekunder efteråt ta formen av en trång cell eller ett skrynkligt russin. Därute i bussen gnydde Broud ängsligt - "bra Broud jag är här". Hör sucken då han sjunker tillbaka mot bussgolvet.

Söndagsmorgon lottas jag ut som nummer 18 samtidigt som vi varnas för vatten pölar på banan. Vädret hade däremot vänt vänliga sidan till. Nu går "Femton" fram till start, dags att sela på. IA assisterar. Sexton startar. Fram med "lassarna" Först Broud som vrålar av iver men tystnar vid åsynen av startfältet. Durc släpper svansen och ser tveksam ut. Hur skall detta gå? Hämtar Tarrow som rusar fram mot sin ledarplats, orkar precis hålla honom - nu är det tävling som gäller. Vid åsynen av farsan tänder smålassarna och fomligen vrålar. Stridsropen ekar mellan bergen - skönt. Vågar inte släppa fram ekipaget till startlinjen. Bestämmer mig för en flygande start från förankringen vid den tivedska hängbjörken. Nedräkningen har börjar, Tarre lyssnar, kastar som vanligt en blick tillbaka på mig, "bra Marre" "Fyra, tre, två, gå! Ekipaget flyger iväg, hade tänkt sparka men hinner inte. Vagnen nästan lättar, flyger över branta backen, allt ser bra ut, skymtar några kontrollanter. SPLAASCH! i vatten havet, vagnen gör ett, två ryck och lika många gåner gör föraren artiga och bugande rörelser över styret, men han hänger kvar . Med nygrusade ögon, vattentajta byxor och kluckande skor försvinner ekipaget in i nästa kallbad. Tarre kastar sig rätt igenom så skiten stänker, men vad spelar det för roll nu? "det är bra skitlassarna"! Framåt - över nästa backe och HERREGUD!! VILKET STUUUUP! Ser kontrollanterna långt där nere - i slutet på branten en nittiogradare höger. Massor av publik och kameror. Jag förstår plötsligt varför. Här kan det hända saker. Det gör det. Broud trampar i ivern och under min ouppmärksamhet över linan som tydligen fått ett litet slack - mitt fel inte ert.

Kan inte bromsa vore inte så bra i farten. HÖÖÖGEER! Tarrow smiter högerkurvan lämnar plats för vagnen men inte mer. Broud försöker reda ut sin situation men misslyckas, nu återstår ett stort uppför och däruppe på berget - mål. Tarre tar i och vi håller god fart. Broud hoppar lite med linan på fel sida. Då syns målet och farten ökar, vi kastar oss över mållinjen. Ia möter upp med ett skrik, Kalle du leder du leder! Fy fan Kalle du leder, en dunk i ryggen! Nu är det hundarna som gäller vatten, vila och mat replikerar jag samtidigt som den lerdränkta nunan klyvs av ett belåtet flin. Behåller ledningen till nummer 49 kör som slår mig med tre sekunder. Helnöjd med andraplatsen och imponerad av hundarnas uppträdande på och omkring banan. Ett härligt team.

Kalle i Gäddevisås