Fjälltur med drag

HISTORIER

(Berättelsen är skriven av min pappa Karl-Göran Hedsten1993)

Så äntligen dags för det vi sett fram emot - en nyårstur med hundarna i Grövelsjöfjällen. Står här med vrålande hundar och en fullpackad släde. Början blir trekilometer uppför. Tittar på den lastbemängda släden, på Tarrow, Bozita, Durc och Broud ska de orka? Efter startar IA på skidor med My och Bianca sedan följer två sexspann huskies med inslag av Smojed, Durcs syskon Dutch och Dodinka. Släpper bromsen och plötsligt susar vi iväg uppåt. Passerar många hängiga skidåkare som avundsjukt kollar killen som åker. Sträcker malligt på mig då vi passerar olika ekipage. Någon har skidorna på ryggen och går. Däruppe ett stando - väntar på My som skall ha IA med sig. Hör hennes (Mys) genomträngande skällande skall när hon frenetiskt jobbar i branten. Skall hon och framförallt IA orka? Väl uppe kastar elvaåriga Bianca in handsken - inte en meter till säger hennes blick där hon ligger på rygg i snön. My skriker och vill framåt, kompani Tarrow instämmer med ett unisont vargyl. Snöankaret håller fortfarande släden på plats men hur länge? Sexspannet närmar sig. Situationen är något kaotisk. Måste göra något snabbt. "Jag vänder med Bianca", vrålar IA i den tilltagande vinden som nästan når stormstyrka. Snön viner och piskar. Skidåkarna vänder ner, IA också. "Gott Nytt", är det sista jag hör samtidigt som jag inkasserar ett belåtet flin. Med My i spannet ökar farten. Vinden och snön känns som småspik mot luktorganet som sticker fram under glasögonen. Plötsligt dyker en stolpe fram ur snödrevet. HÖÖÖÖGEEEEERRR!!!!My hör men inte de övriga och framförallt inte Tarrow som dundrar på. Spannet delar på sig en till höger övriga till vänster. PAAAAANNGGG!!! Smällen tycks eka i fjällvärden. Släden rycker till för att omedelbart fortsätta med oförminskad fart. My - My lilla My. Känner en iskall kår längs ryggraden, samtidigt med en krampkänsla i hjärttrakten. Där gick nacken - My är död tankarna kommer som blixtar. Vågar inte vända mig om. Då hörs ett glatt skall vänster om. En lös Samojed kommer raskt srpingande. En kontroll visar att Mys nacke var starkare än den karbinhake som brast. Erbjudan att åka avvisas bestämt av My som återförenas med flocken. Släden kränger längs fjällsluttningen, gräver ner sig i lössnö, lasten väl surrad, måste fram och jobba, latmaskar accepteras inte. Fast mark igen och ny fartökning. Efter tre mils hårt arbete för hundar och förare skymtar den lilla träkåken ur snö töcknet. Nu blir det utfodring åtföljt av förarnas korta, intensiva toalettbesök. Mot kvällen "packar" vi in hundarna i den skrubbliknande farstun.

Järnkaminen därinne lyser röd, i skorstenen dundrar vinden, runt knuten tjuter den, i väggarna hörs ett klagand knirr. Ingen fara huset är förankrat med wire i berget, fast det har hänt att sådana hus blåst bort förut tröstar min mer erfarne följeslagare. I värmeljuset flackande skugga dansar spöklika figurer längs väggarna. Nyårsskaffningen halas fram, lax från Karlshamn och Champagne från Tazjikistian. Skål och gott nytt! IA, undrar hur du tog dig nerför branten med Bianca? Nästa dag återfärd, dvs tre mil till i samma härliga väder med undantag av några välgörande raster i lä.

En mil kvar - då kör tre skotrar upp jämsides - fjällräddnignen med några väl inpackade passagerare. De tittar på hundarna, hälsar glatt, drar på för fullt och försvinner som dimfigurer i fjärran.

Snart och långt därnere skymtar fjällstationens ljus. Nu är det tre kilometers härligt utför. Sin vana trogen vänder Tarrow sig om, ser nästan ut som om han ler från ett isigt ansikte. Jag vet, Tarrows älsklingsläge brant utför - nu bär det av fort åhej över krönet och ner. Tarre drar på för fullt - måste bromsa - styra - parera. Snön står som kaskader kring bromsen som i detta nu verkar ynkligt liten, trycker hårt, hårdare, farten blir likväl hög. Då i nedre branten och från intet en töntturist rusar ut i spåret faller ned på knä och riktar en hotande videokamera mot det framrusande spannet som i förskräckelsen tar ett himmelshopp rakt upp. Hinner bromsa och parerar för att inte köra över hundarna - FRAAMÅÅÅT! situationen klaras upp samtidigt som någon i upphetsningen skriker IDIOT! (gissa vem).

Framme kastar sig en utmattad My raklång i närmaste snödriva. En undersökning avslöjar ett långt pälslöst brännsår i "armhålan". Färgerna ser inte granna ut. My vilken vilja, vilken fighter. Hon visste att detta var allvar inte lek - hon gav allt. Färden har gett mig en mycket större respekt för hundarnas sätt att lösa problem och "tänka". Utan dem hade vi kanske varit några av fjällräddningens "paket". Det var vi som var beroende av dom inte tvärtom - något att ständigt ha i minnet.

Vinterfantasten Kalle