Jag minns

HEDSTEN

HEDSTEN

HISTORIER

Här är lite berätterlser som alltid kan roa eller vara intressanta för någon.

Fyller på med berättelser efter hand som det finns något roligt att tänka tillbaka på.

JAG MINNS...

 

 

Genom årens tävlande i agility har man träffat hundmänniskor från norr till söder. När tävlingarna i agility satte igång på allvar så fanns det inte så många tävlingar och inte så många tävlande heller för den delen. Det innebar att man åkte på alla tävlingar som fanns. Ingen tävling var för långt bort och vi var t ex ett flertal gånger i Bollnäs som ligger några mil bort så att säga. Man tävlade på en bana vilket gjorde att man kände alla oavsett om de hade liten eller stor hund. Tävlande öppnade sina hem för andra tävlande och folk sov över allt - på sängar, soffor och så klart på golvet. En arbetskamrat sa en gång till mig - vad du har sett mycket av Sverige du som reser runt så mycket och tävlar. Tja, sett och sett. Det man fick se var Brukshundklubbar eller idrottsparker. På sin höjd innebar stadsbesöket att äta en pizza på någon av stadens restauranger. Här kommer lite saker jag minns från tävlandet.

Jag minns:

alla hemmasnickrade hinder. När man gick banan så gick man ut och ruskade på hindrena för att se hur stabilt hindret var. Särskilt balansen kunde vara lite vrickig ibland och det gällde för hundarna att ta det lugnt. Hundarna hade lärt sig att komma med full fart upp - känna efter om de kunde fortsätta i samma tempo eller om farten skulle dämpas. Hundarna anpassade helt enkelt farten efter hur hindrena på banan såg ut. Slalomen satt inte fast i marken och den flög hit och dit när hundarna tog sig igenom. Så ni som ser på filmer på agility från förr och tycker det gick långsamt ska betänka att hindrena idag är rena autobahn i jämförelsen. Med säkrare och bredare hinder så har också farten dragits upp på gott och ont.

alla vänliga människor som öppnat sina hem och fyllt alla rum med tävlande från när och fjärran.

första året vi tävlade i landslaget och skulle till Oslo. Ulf som bodde i Åmål öppnade sitt hem för alla i hela landslaget. Vi hade så roligt.

första året vi tävlade i Oslo och körde vilse. Varje gång vi vände fick vi köra in i Oslo igen med ny vägskatt som följd. Det gick lite pengar den dagen.

första året vi tävlade mot Norrmännen och vi bodde på ett jätte flott hotell. Man hade placerat oss svenskar ovanpå hotellets discotek. Det var fler än jag som knappt fick en blund på natten. Man kan undra om norrmännen gjorde det med flit.

Första året vi tävlade i landslaget och norrmännen hade så hård idealtid (refenrenstid heter det idag) att ingen klarade tiden. På den tiden behöver man inte göra om slalomenen om hunden gick ur fel eller fel i den. Det gjorde att norrmännen lärt sina hundar fara igenom slalomen som torpeder och en del tog bara tre slalompinnar. De fick fem fel men eftersom alla fick tidsfel vann de tid på det och snopna såg vi svenskar på hur norrmännen vann tid på detta sätt.

en tävling i Åmål då det regnade så mycket att parkeringen blev vattensjuk. Bilarna fastnade och ingen kom loss. En norrman visste råd - han hade terrängbil med krok fram och fick därmed dra loss alla bilar. Det tog lite tid innan vi kunde lämna den tävlingsplatsen.

Copyright @ All Rights Reserved