Fäbodraget

HEDSTEN

HEDSTEN

HISTORIER

Här är lite berätterlser som alltid kan roa eller vara intressanta för någon.

Fyller på med berättelser efter hand som det finns något roligt att tänka tillbaka på.

FÄBODRAGET 1994

 

 

Efter en härlig kall vistelse i Älvdalen var det dags för ett gästspel i Dan Anderssons hemtrakter, Grangärde väster om Borlänge. Fäbodraget ett avstressat öppet spår. Meningen var att hundarna och då framförallt ledarhunden Tarrow skulle ta det näst sista steget mot ett polarhundschampionat. Planeringen hade pekat på en tiomilstävling i Norge men Durcs dominanssår på benet talade ett annat språk. Nåväl nu stod vi här mellan fäbodarna vid Laxsjöns strand. Trots tre plus så svepte en iskall vind in från en blänkande sjöis. Snart slukades spannen upp av bugande granar och försvinner ut på bäverdammarnas krön.

 

Banbeskrivningen hade låtit som följer: "du följ bana över bäverdammarna. På sidan håll int spåret. Ibland inte på bana heller, ibland kors en väg. Kör förbi. Följa bana. Jahaja inte så informativt men kärnfullt. Hoppas att man inte kör vilse på någon scoterled utan slut. Tankarna virvlar runt där vi dundrar fram över myrlander mellan förtvinande tallar som spökligt pekar åt alla håll. Plötsligt reser sig marken ur månlandskapet och en himlabacke grinar hånfullt mot oss.

 

Då börjar det. Tarrow vänder sig om och kastar upp med fullt tryck följt av racerbajs från aktern. Allt sker i full fart. Så är det Bozitas tur med ett aktersprång. Näst kommer Broud som till min beundran lyckas lägga fem helt normala elefanhögar längs spåret. Jaha, det var den extra energin som en beläst husse och matte förärat dragarna tre timmar innan start. Nu ligge den där, energin, och osar och bländer i den vita snön. Äntligen ett välmärktspår för efterkommande. Blir omkörd av två ekipage och lassarna hänger på, men inte länge. Nu har Bozita nämligen beslutat sig för att parkera. Den lilla kroppen blir som en blytyngd. Pojkarna hojtar och vill iväg - men vad hjälper det mot ett orubbligt ankare. Går ut för att lösgöra henne för en åktur i slädpåsen - SATAN - SNÖANKARET!! men det är redan försent. Ser spannet försvinna upp mot himlabackens krön. Tar några stapplande steg i snödjupet. TARRRRROW!!! För FN TARRRROW!!! STAAANNA!! SNÄlääällla. Det sista kommer som ett hest pip. Slänger mig handlöst i snön. Tarre vänder sig förvånat om och stannar spannet. Nu gäller det att handla rätt. Hundra meters pulsning i 80cm snö. Det gäller att inte göra några hastiga rörelser och ge fel signaler. Allt går i slow motion. Hundra stön, några liters svett och åtta evigheter senare kravlar figuren sig upp och greppar hårt om släden. Bozita!! Nä nu! Den lilla vita bollen kurar fortfarande därnere. Tarrow! Vi vänder! Tarre tar spannet med sig i en snäv helomvändning och får ett "brrraa marre pojk!" när han passerar den väluppvärmde föraren. Bozzi hämtas i slädpåsen samtidigt som vi inkasserar en nöjd blick från lifterskan. Vi vänder!! En ny helomvändning och vi är på väg uppför 20kg tyngre. Grabbarna suger i. Försöker hjälpa med en och annan spark som resluterar i snömätning högt öve knähöjd. Javisst, ja! Ibland håll inte bana heller."

Här är det ganska plant. Vi närmar oss hastigt branten därframme - vavvarnas idealläge. En nordisk åkare vill ovillkorligen förbi, för att sekunderna senare göra en dubbel mollbergare med skruv i den där förädiska svackan.

 

Där ligger hundar, pulka och förare som ett nykastat plocke pinnspel. Äntligen kommer han loss och hittar både fram och bak. Hade inte orkat hålla spannet länge till. Vi släpper iväg och susar ifatt den stressade akrobaten som stannar för rast och vattenintag. Vad skulle du om och göra? (tänkt men inte sagt) Farten ökar. En tydligt vittring på gång - det är väl inte älg? Puh måste vi verkligen passera genom den där portalen av hundarårsgranar? Måste lägga all tyngd på en med där vi går diagonalt längs branten. Bozita studerar livfullt omgivingarna. SWISCH! - stryker granarna samtidigt som vi gör ett elegant men riskfyllt möte med två muntra skidåkare som gett sig ut på tur på banan mot färdriktningen. Ovetande om riskmomenten vinkar de glatt genom snöspruten när vi passera på sniffavstånd.

 

De tre hundarna gör ett otroligt arbete medan den fjärde sitter i påsen och njuter. Här kommer en lång "gata" genom fäbodsbyn - vi befinner oss i vykorslandet. Hör några skall i fjärran - hundarna också. Farten ökar för att övergå i ren spurt ackompanerad av Bozitas ivriga skall från påsposition - OHOJ! Här kommer vi! Endast det vita huvudet sticker fram ur den mörkblå påsen - ett populärt inslag vid målgången. Så var det slut på de första tre milen, i morgon väntar tre till, men då får du inte åka med Bozzi.

Dag två, en förväntad träningsvärk uteblir överraskande nog helt. Ett par bilringar mindre och lika många kilo lättare startar jag denna kalla härliga dag. Gårdagens trötthet är som bortblåst både på hundar och förare. Bozita hojtar och sliter i kopplet för att komma med men svaret blir nej. Nattens frysgrader har gjort banan hård och snabb. Ett nordisk spann lyckas trassla sig in bland nomeförarna vid start och då naturligtvis framför mig. Halvvägs passerar vi den trötte som ligger där med hundarna i en snödriva. Etapp två blir en semerstertipp i vintersverige när det är som bäst. Med hundarna på ett strålande humör och med god fart passserar vi slutmålet dag två. Just då känns alls så skönt och rätt. Allt ger trots slitet dag ett - en känsla av välbefinnande, ett underbart samspel mellan hund och förare där vi i med och motgång alltid jobbar tillsammans

Vi ser och hörs i och utanför spåret.

Kalle i Gäddeviksås

Copyright @ All Rights Reserved