Bianca på avvägar

HEDSTEN

HEDSTEN

HISTORIER

Här är lite berätterlser som alltid kan roa eller vara intressanta för någon.

Fyller på med berättelser efter hand som det finns något roligt att tänka tillbaka på.

BIANCA PÅ AVVÄGAR

 

 

Bianca på avvägar

(skrivet av min pappa Karl-Göran Hedsten 1988)

Den dagen Ayla och My fick åka till Brukshundklubben för att träna agility och lydnad stod Bianca vid dörren och "grät". Som kompensation gavs löfte om skogspromenad med snöpulsning. Färden gick i knädjup snö på den ospårade timmervägen. Snön var blöt och tung. Ett "sipprande" ljud som gav besked om en kommande vår hördes i det vitgråa täcket. Bianca banade sig väg med stora krumsprång. Ibland plogade hon med nosen genom snöytan och frustade som ett sjölejon. I gränslandet mellan snö och fast mark hade "en och annan" skogsmus sitt vägnät till Biancas stora förtjusning. Husse vaggade sig fram, pustade lätt från ett högrött ansikte och tänkte på lämpligheten med lättare klädsel. Allt andades frid och fröjd. Bilden av kontakt mellan husse och hund var perfekt. Efter några timmars pulsande där Binky fått agera färdledare, lade sig hunden raklång i snön. Den stackars färdkamraten var tydligen alldeles utmattad. En vilopaus var ett måste.

Plötsligt som skjuten ur en kanon kastar Binky sig iväg. Det häftiga rycket resulterar i en gammal spårlinas sista suck och ett "vitt skynke" försvinner över den småländska myren. "Bianca stanna", de så väl inövade kommandoropen ekar i granskogen. Blockeringen hos hunden och tystnaden i skogen är total. "Bianca kom - Bianca mat - Bianca godis alla varianter provas med en allt osäkrare och ynkligare röst. Från känslo centrat kommer instinktivt "förbannade hund!!" Hon kommer nog tillbaka provas på läpparna med det låter inte övertygande. "Djävla hund", besvikelse och känslan av att ha blivit lurad ligger närmast till hands. En lång väntan ger inget resultat. Rester av spårlinan och andra ägodelar läggs på platsen för försvinnandet. Besvikelsen , tröttheten, ilskan, ensamheten bemäktigar sig den "kommunalstövelförsedda toppluvekroppen" som står spanande ut över myrlandet. "Tyst! Var det inte ett skall? Ja verkligen." Biancaropen ekar igen, fast något hesare. Springer in i snåren. Försöker spåra. Här han hon snurrat runt stora stenblocket - ner mot- PLUMS - trampar rakt i vatten hålet. En vattenfylld stövel ger en isande känsla så här års. "Förbannade hund!!!" Springer - pulsar - spåren irrar mållöst runt. Tyst, jag hör något i närheten - nej det är min egen puls som dunkar. Ökar takten, rusar genom enesnåret, passerar granplanteringen. En gren piskar ansiktet, river visst hål någonstans. "Snälla Bianca!" Hör skallen igen. Snubblar fram mellan stenrösen, fyller den andra stöveln med blötsnö - allt för jämviktens skull. Håller för ansiktet vid rusningen genom det kompakta gransnåret - uppför kullen mot björkdungen - och där en hundgård med två jakthundar - ett torp med veranda. På verandan två karlar. Den ena med överläppen pekande mot grantopparna, snusbruna tänder, den andra borrar eftertänksamt och omsorgsfullt med pekfingret i näsan.

"Har ni sett en vit hund? det är en tik, hon har smitit" rabblar jag. "Jaså ä dä du mä de vite hunnera. Ho ä nog inte så långt bort. Di ä rätt siggege gamle tiker. Vill ho inte så ger ho sig inte till känna. Vi ska ta hann om henne" " Va inte bekymrad vi ska ta hann om henne", repeterar den näsborranden mannen vänligt, plirar med ögonen, studerar den blöta, och smutsiga figuren framför sig.

"Ha du gjort dig ille? Ska vi skjusse dej hem?" säger borraren som med samma grundlighet över gått från näsa till öra.

"Nej tack, tack i alla fall, jag går genom skogen," mumlar jag. Slinker snopet in bland urskogsgranarna. Har gett upp. Biancaropen ekar ödsligt i den allt mörkare skogen där en trött och frusen figur med kluckande stövlar "masar" sig hem. "Varför skulle jag ta den där gamla skitlinan?" frågetecknen hopar sig. Tillbaka i egna spår syns Biancas tassar korsa stöveltrampen fram och tillbaka ibland har hon följs dem perfekt. Vem har egentligen förföljt vem? Hemkommen blir det varm dusch, torra kläder, en stor kopp varmt kaffe, Hackar tänder, ber matte ta bilen upp till skogstorpet för att hämta Bianca, förvissad om att hon finns där men inte vill komma fram till husse. När bilen anländer till torpet sitter Bianca vid skogsbrynet. Matte ser inte - går in i bilen - tänker köra igen. Då SKRIKER Bianca.

En jämrande Bianca kryper och ålar sig förbi husse över köksgolvet under köksbänken (Perfekt kryp minst 10 poäng) Hon höjer inte blicken jämrar sig hela tiden. Tyck synd om mig! Var inte arg! Jag har gjort fel! tycks hon mena. Nej Bianca jag är inte arg, gamla, "siggiga", dumma - griniga, sköna - underbara BIANCA välkommen hem.

Motionären Kalle

Copyright @ All Rights Reserved